Shiba inu päls och färger: sesam, urajiro och fällning

Pälsen: två lager, olika jobb

Rasstandarden är kortfattad men precis:

Täckhåret skall vara hårt och rakt och underullen mjuk och tät. På svansen skall pälsen vara något längre och utstående.

Det är en klassisk dubbelpäls. Det hårda, raka täckhåret avvisar smuts och väta; den mjuka, täta underullen isolerar. De två lagren har olika funktioner och byts i olika takt, vilket är hela förklaringen till hur rasen fäller.

En praktisk följd som många uppskattar: shiban är påfallande ren av sig och har lite hundlukt. Lera torkar och borstas bort snarare än fastnar.

Skötsel: mindre än ryktet påstår

SKK:s besked är rakt: pälsen behöver normalt bara genomborstas en gång i veckan, och rasen fäller en till två gånger om året.

Period	Behov
Normalperiod	En genomborstning i veckan
Fällningsperiod	Betydligt tätare — i praktiken dagligen under ett par veckor
Efter blöt promenad	Låt torka, borsta sedan ur

Under fällningen släpper underullen i stora mängder. Underull som lossnar men inte borstas ut stannar kvar i pälsen och packar sig mot huden i stället för att falla av.

Verktygen är en engångsinvestering: en karda för underullen, en grovtandad kam för att kontrollera att du kommit igenom, och ett underullsverktyg som används måttfullt — det är gjort för att dra ut underull och tunnar ut pälsen vid överdriven användning.

Bada sällan och torka noggrant. En dubbelpäls tar lång tid att torka hela vägen in, och fukt kvar mot huden under täckhåret är just den miljö där hudproblem uppstår.

Färgerna

Här blir det mer invecklat, och det är värt att gå igenom ordentligt eftersom färg är ett vanligt säljargument.

Rasstandarden anger fem beteckningar:

Färg	Innebörd
Röd	Den vanligaste och mest kända
Svart med tanteckning	Svart grundfärg med tanteckningar
Sesam	Jämn blandning av svarta, röda och vita pälshår
Svart sesam	Mer svärtade än vita pälshår
Röd sesam	Röd grundfärg med inblandning av svarta pälshår

Urajiro: kravet som gäller alla färger

Det här är shibans mest karakteristiska och minst kända färddrag, och standarden är kategorisk om att det gäller samtliga färger:

Alla nämnda färger skall ha “urajiro” = vitaktig päls på nospartiets sidor, på kinderna, på halsens och underkäkens undersida, på bröst och mage, på svansens undersida och på benens insidor.

Urajiro är alltså inte en färg utan ett mönster: den ljusa undersidan som löper från nosens sidor, längs käken och halsen, ner över bröst och mage och på benens insidor. Det är den som ger shiban dess tecknade uttryck, och avsaknad eller oregelbundenhet är en exteriör brist.

Rasklubben räknar korrekta färgmarkeringar som ett av de särdrag som måste bevaras — annars, skriver de, riskerar shiban att utvecklas till “bara en liten spets av obestämd ras”.

Vit och creme: inte godkända

Vita och cremefärgade shibor förekommer och marknadsförs ibland som sällsynta. De ingår inte i rasstandardens färger.

Historiskt är bilden intressantare än man tror. När rasen kom till Sverige 1972 var creme tillåtet, och den allra första svenska kullen 1973 bestod enligt rasklubbens historik av två röda hanar och två cremefärgade tikar. Färgen har sedan utgått ur standarden.

Standarden listar dessutom fläckig pälsfärg bland felen.

Det som inte är päls men bedöms med den

Två detaljer ur standarden som ofta blandas ihop med pälsen:

• Svansen ska vara kraftig, högt ansatt och bäras starkt ringlad eller i form av en skära över ryggen. Hängsvans eller kort svans är diskvalificerande.
• Öronen ska vara små, trekantiga, något framåtlutande och styvt upprättstående. Öron som inte är upprättstående är också diskvalificerande.

Båda är rastypiska särdrag snarare än skönhetsfrågor, och båda hör till det rasklubben pekar ut som viktigt att bevara — tillsammans med de trekantiga, snedställda ögonen och den tydliga könsprägeln, där hanen ska ha ett intensivt uttryck och tiken ett milt.

Uttrycket är för övrigt inte en exteriörfråga i japansk mening utan en mentalitetsfråga. Det tar vi i guiden om temperament.